Jag kommer upp ur T-banans rulltrappa. Givetvis fingrandes på min telefon som alltid. I ögonvrån (det är min enda blick IRL så att säga) ser jag ännu en tiggare sitta vid väggen.

Så tänker jag att jag själv inte kan sitta på huk mer än 3 min innan jag får blodstopp i benen.

Så tänker jag att jag själv fryser så fort jag inte rör på mig (och får nippran dessutom).

Så tänker jag att själv är urdålig på att be om hjälp när jag är i nöd. Jag ska ju liksom kunna klara mig själv här i världen.

Så tänker jag att den här kvinnan i 50-årsåldern har valt att sitta där. Då måste det betyda att hon tänker att det är bättre än alla hennes andra alternativ.

Jag varken kan eller vill ge henne några pengar. Dels har jag aldrig kontanter på mig nuemra och de tar inte swish (tror jag). Dels tror jag mer på att skapa incitament för att vara aktiv och kreativ istället för att belöna uppgiven passivitet, hur ödmjuk den än är.

Men det jag kan ge henne är en portion värdighet och respekt.

Det var jättelätt, jag bara tittade henne rakt i ögonen med ett varmt leende och en aldrig så liten nick. Som för att säga – du är en människa precis som jag och de andra, och jag ser dig.

Hon såg tillbaka. Hon log tillbaka. Hon nickade tillbaka. Som för att säga – tack för att du ser mig (min tolkning).

Det kostade ingenting. Det gjorde inte ont, jag tror tvärtom att det gjorde gott.